Ilaf

Jag vet att jag har lovat att inte göra den här bloggen till en " känslor blogg" Meis. Men ett inlägg skadar väl inte?! Varje gång jag tittar på En sorts kärlek så väcks massor av känslor inom mig. Jag är redan en människa med väldigt mycket känslor och tankar. Men denna film väcker ännu mer tankar och känslor. Jag vet vilka som kommer att stå där på tågstationen/ bussstationen/ flygplatsen när jag kommer hem. Och jag vet vilka som kommer att komma med en ursäkt till varför dom inte kan träffas första, andra eller till och med tredje dagen. Det finns alltid en ursäkt. Vissa människor lever på ursäkter och inser aldrig vilken falsk vänskap dom har byggt upp. Inte jag utan dom. Vissa människor kommer att förlora mig helt. Kalla dig inte för min bästvän. För det är du fan inte. Det kommer du aldrig att vara igen. ALDRIG var ordet. Du kommer bara att vara en vän.

Samtidigt som jag sitter och grubblar över vänskap så dyker förhållande upp. Jag vill vara fri, lycklig och stark. Idag är jag instängd, olycklig och svag. Jag vill skrika efter hjälp men samtidigt måste jag göra det här på egen hand. Det jag snart kommer att ge mig in på är skrämmande. Det är nytt och skrämmande. Jag tänker ta en risk och jag tänker berätta vad jag känner. Jag är nästan hundra på att jag kommer att bli ledsen. Men samtidigt måste jag vara ärlig mot mig själv och göra det här. Jag måste bli stark. Jag måste lära mig att stå för det jag känner. Jag sviker en människa av en självisk anledning. Samtidigt gör jag människan en tjänst. Att leva med mig när jag är olycklig är inte rättvist. Det kommer att komma en dag då du tackar mig för det här beslutet.

Hoppas jag gör det här nu och inte väntar ett par veckor eller månader till.