Ilaf

Jag har seminarium klockan ett och passade på att dra till skolans bibliotek innan så jag hinner läsa lite böcker. Jag glömde berätta om gårdagen, första jobb dagen. När jag satt i bilen på väg till huset där ensamkommande barnen bor i så var jag väldigt nervös. Jag började föreställa mig massor av saker och började fundera på hur jag borde vara mot dom osv. Men så fort jag kom in i rummet släppte allting, vi började prata och skratta, vi hade det riktigt kul. Jag hjälpte en flicka från Etiopien hela kvällen med hennes svenska läxa. Och efter att vi hade sagt hejdå till varandra så sa en av killarna " vi kanske ses igen". De är den ledsamma biten, att inte veta om de kommer få vara kvar i Sverige.